25 januari. För exakt ett år sedan satt jag i skolan och pluggade. Plötsligt fick jag ett samtal av pappa som berättade det jag befarade. Marley hade somnat in. Känslan jag kände vid det tillfället är svårt att beskriva. Jag minns bara hur jag föll ihop i tårar. Trots att jag grät ville jag fortsätta jobba med arbetet vi skrev i gruppen. Mina klasskompisar som förstod att jag var chockad kramade om mig och bad mig åka hem. Pappa hämtade mig från skolan och hela familjen samlades för att trösta varandra. En familjemedlem hade lämnat oss och en stor tomhet väntade. Den dagen var samma dag som jag skulle åka till Åre. Jag ville självklart ställa in hela skidresan pga. det som hänt. Elias och min familj övertalade mig att åka ändå, vilket jag nu i efterhand är glad för. Sorgen bad jag ändå med mig men att stanna hemma hjälper inte i det arbetet. Första tiden efter att Marley gick bort var en mörk tid. Jag hade svårt att acceptera det som hänt och tänkte som så många andra i liknande situationer - vad kunde jag gjort för att förhindra det? Gjorde jag verkligen allt jag kunde? Med tiden lärde jag mig att acceptera naturens gång. Månaden efter tatuerade jag in Marleys namn på min arm. Det stärkte mig att veta att hon fanns där på insidan av vänster arm, närmast hjärtat. Marley jag vet att du har det bra hos din mamma och dina bröder. Vi saknar dig otroligt mycket. Min lillasyster (Bilden nedan är en bild av sista gången jag såg Marley)